Salih

Ibn Abbas berättade:

“Guds sändebud ﷺ brukade gå med sådan kraft att det var uppenbart att han varken var svag eller lat.”

Källa: al-Mukhalliṣīyāt 2564

Klassificering: Hasan (tillförlitlig) enligt Al-Albani

Följeslagarna till Profeten ﷺ observerade och iakttog noggrant hans handlingar och drog korrekta och insiktsfulla slutsatser. Genom att se hur Profeten ﷺ tog sig från en plats till en annan förstod de att han varken var svag eller lat, utan beslutsam, handlingskraftig och målinriktad.

Dessa egenskaper är fundamentala för såväl personlig utveckling som samhälleligt framsteg. Det aktiva och engagerade livet är det eftersträvansvärda, inte det passiva och uppgivna. Ett aktivt liv och rörlighet förutsätter inre värden såsom hoppfullhet och beslutsamhet.

Profeten ﷺ handlingskraft utstrålade självförtroende. Det är genom ett aktivt liv grundat på våra övertygelser som vi bygger vår värdighet. Hans exempel visar oss också vikten av god fysik, hälsa och kondition. I dagens ofta stillasittande samhälle är det en värdefull påminnelse om betydelsen av fysisk aktivitet och en aktiv livsstil.

Denna handlingskraft av Profeten ﷺ är också ett uttryck för beslutsamhet i tron och att följa Guds påbud för att bygga ett rättvist samhälle som skyddar de svagaste och mest utsatta. En till synes enkel observation av följeslagarna rymmer således djupa lärdomar som är högst relevanta för vår tid.

• عَنِ ابْنِ عَبَّاسٍ قَالَ كَانَ رَسُولُ اللهِ صَلَّى اللهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ يَمْشِي مَشْيًا يُعْرَفُ فِيهِ أَنَّهُ لَيْسَ بِعَاجِزٍ وَلَا كَسْلَانَ
• 2564 كتاب المخلصيات
• 5016 المحدث الألباني خلاصة حكم المحدث حسن في صحيح الجامع

Abdullah ibn Amr återberättade: Allahs sändebud ﷺ sade:

“Bind (fast) kunskapen.” Jag frågade: “Hur binder man (fast) den?”

Profeten ﷺ svarade: “Böcker.”

Källa: al-Mu’jam al-Awsaṭ lil-Ṭabarānī 848

Klassificering: Sahih li ghayrihi (autentisk på grund av yttre bevis) enligt Al-Albani

Läsandets betydelse i en digital tid

Det livslånga lärandet förutsätter att vi läser böcker regelbundet. Idag ser vi en global trend där läsandet minskar, eftersom många av oss bär på små skärmar som distraherar oss genom att bombardera oss med notiser och virala klipp.

Mer än någonsin behöver vi vända oss tillbaka till böckernas värld, vars sidor kräver att vi dedikerar vårt fokus under en längre tid. Kunskapen befästs i vårt inre genom sidorna i boken.

Skrivandets kraft för inlärning

Hadithen ovan från Profeten ﷺ är en uppmaning att vi aktivt och medvetet behöver skriva ner den kunskap som vi lär oss och inte bara konsumera information. När vi skriver ner vår nya kunskap underlättar vi för vårt sinne att strukturera och kategorisera informationen. Vi bearbetar den på ett djupare plan. Pennan och anteckningsboken bör vara den troendes självklara verktyg, precis som mobiltelefonen har blivit för den moderna människan.

Ha som vana att dagligen skriva ner i din anteckningsbok allt nytt som du lär dig. Detta kan inkludera citat som berör dig, nya erfarenheter och insikter.

Balansen mellan analoga och digitala verktyg

Min personliga erfarenhet säger mig att de digitala verktygen inte befäster kunskapen på samma föredömliga sätt som pennan mot pappret. Med det sagt innebär det inte att vi totalt ska förkasta digitala verktyg, som också fyller en viktig funktion som stöd och hjälpmedel i arbetet att bevara och sprida kunskap. Men i det dagliga livet är pennan och pappret fortfarande ovärderliga redskap för lärande och reflektion.

عَنْ عَبْدِ اللَّهِ بْنِ عَمْرٍو قَالَ قَالَ رَسُولُ اللَّهِ صَلَّى اللهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ قَيِّدِ الْعِلْمَ قُلْتُ وَمَا تَقْيِيدُهُ قَالَ الْكِتَابُ

1/259 المعجم الأوسط للطبراني

5/42 المحدث الألباني خلاصة حكم المحدث صحيح لغيره في السلسلة الصحيحة

Om du vill införa ett fokuserat arbetssätt, börja med att skriva ner allt som du vill göra och numrera dessa i en ordning som du känner är rimlig. På så sätt slipper du att bli distraherad när nya uppgifter dyker upp. När du skriver ner vad som ska göras först, får du en mental förberedelse och en tydlig riktning.

När jag skriver ner vad som ska göras för dagen, blir det en aktiv process där jag prioriterar vad som är viktigast för stunden. Jag slipper fundera på vad nästa steg är, vilket gör att jag kan fokusera helt på arbetet.

Det är särskilt effektivt att göra detta kvällen innan, då det hjälper mig att vakna på morgonen med en klar bild av vad som måste göras. Detta “lilla” knep hjälper mig att hålla koll på det mesta i mitt liv. Det fungerar INTE lika effektivt för mig digitalt. Penna och papper slår det mesta.

Jag har anlänt till Rinnebäcksravinen i Lund. Ravinen, som idag är sju meter djup, uppstod för cirka 14 000 år sedan då smältvattnet från inlandsisen skar sig ner i jordlagren.

Solen skiner, men då och då glider mindre moln förbi i den blå himlen och skänker svalkande skugga. Jag vandrar längs bäckens kant längst ner i ravinen. Ibland hörs ett plask när grodorna plötsligt dyker ner i vattnet för att söka skydd av rädsla för mina fotsteg.

Jag klättrar försiktigt uppför ravinen där jag ser ett vackert äppelträd som växer stolt och majestätiskt, vars grenar tyngs av färggranna frukter. De lockar och jag kan inte motstå frestelsen att smaka på ett. Jag sträcker mig efter ett av de högsta äpplena i trädkronan, och när mina fingrar nästan når det, hör jag ett annat falla. Det landar med ett mjukt duns på marken och rullar sedan ner i bäcken, där det försvinner i det porlande vattnet.

Jag fäller upp min campingstol under äppelträdet och sjunker ner med kaffekoppen i handen. Jag tar en klunk av det varma kaffet. Allt känns stilla, som om världen har stannat upp.

Min blick vandrar sakta till äppelträdet strax bakom mig. Ett stort hål gapar i stammen, som en öppen mun uråldrig och vis. Jag tänker att jag måste undersöka det närmare. Hålet verkar ha funnits där länge, ett sår som tiden har gnagt på men aldrig helt förstört.

Trots sitt ärr fortsätter trädet att växa och bära frukt. Det är som om hålet bara är en illusion för ögat; inuti pulserar livskraften outtröttligt. Två stora stammar står där nu, förenade av ett tomrum men ändå friska och frodiga. Trädet visar att även med brister kan du blomstra och ge liv.

Ibland känner jag mig som det där äppelträdet, med ett stort hål i mig. En tomhet gör att jag känner mig bristfällig och oförmögen att bidra med något. Som om mina brister och svagheter definierar mig. Jag ser på denna tomhet och tänker att jag måste fylla den innan jag kan ge något tillbaka, innan jag kan bära frukt.

Men kanske är den där tomheten en del av min skönhet, en del av vem jag är, precis som det är för trädet. Trädet slutar inte att ge god frukt eller att blomma. Kanske måste jag också acceptera att det är helt okej att ha en tomhet, att ha brister. Att jag ändå kan ge god frukt och fortfarande blomma.

Jag fortsätter att vandra längs bäcken och ser vattnet sakta flyta fram mellan de stora stenblocken. Vattnet slingrar sig fram, tar sig förbi alla hinder obevekligt och anpassningsbart. Inga hinder är för stora, inga svårigheter för tuffa. Bruce Lees ord ekar i mitt sinne: “Var som vatten, min vän!” Dessa ord inspirerar mig att anta utmaningar och vara lösningsfokuserad, att aldrig stanna upp utan fortsätta flyta framåt som bäckens vatten. Det är vattnets styrka.

Under lång tid har vattnet format en framkomlig väg i bäcken. Jorden har gett vika för dess väg. Gräset har dragit sig tillbaka och lämnat plats åt den strömmande bäcken. Stenblocken står dock kvar, orubbliga men något rundade av åren och vattnets nötande kraft.

Kanske borde jag också ibland vara som dessa stenblock – fast förankrad i mina övertygelser och mitt arbete, trots att världen tar en annan väg och ser på livet annorlunda. Att vara långsiktig och stabil, precis som de stora stenblocken i bäcken.

Jag fäller upp min campingstol och tar en sista klunk av kaffet. Sedan klättrar jag upp ur ravinen och tar en sista titt på Rinnebäcksravinen innan jag vänder hemåt, berikad av naturens tysta visdom.

/ Salih

PS: Lyssna på mitt avsnitt på Koranpodden där jag talar om mitt besök till Bökasjön utanför Genarp.

Jag promenerar mot Vombsjön, omgiven av en vacker tystnad och stillhet. Vinden är knappt märkbar, så bladen ligger stilla utan att prassla och träden står tysta utan att susa. Längs den långa grusvägen sträcker sig naturen omkring mig, som en ståtlig väktare av sjön som väntar i fjärran. Vombsjön är känd för sin rika biologiska mångfald men också viktig för dricksvattenförsörjningen i regionen.

Ett äldre par, en äldre herre och dam, promenerar långsamt med sina kryckor. En ivrig liten svart valp skuttar framför dem, som om den leder dem genom livet.

Jag kommer till en väg, eller snarare en plats, där någon har byggt två trästolar och en liten trästubb som bord. Spåren efter en grillning syns tydligt. Jag sätter mig ner, det är väldigt avslappnande. Det är som ett litet vardagsrum mitt i naturens famn.

Framför mig på stigen ser jag hur ett stort träd har fallit, och dess mäktiga rötter är tydligt synliga. Trädet har skapat en ny stig, en ny gångväg som bjuder in till promenader. Livet är kanske likadant; ibland faller stora träd fyllda med visdom och öppnar nya vägar för oss att utforska.

Vi vandrar alla på en slingrande stig, där ibland stora träd, som gett oss näring och skydd från solens hetta, faller. Dessa gigantiska träd, som varit våra stöd och vägledare i livet, kan vara en kärleksfull mamma, en omtänksam far, en mentor eller en nära vän. När dessa mäktiga träd faller, fylls vi av sorg men också av tacksamhet för allt de givit oss.

Vi ser deras imponerande rötter sticka upp ur marken och känner djup uppskattning. Deras fall öppnar upp nya stigar för oss att följa, nya inre vägar att vandra på. På denna nya stig växer vi själva till träd med starka rötter, redo att hjälpa andra vandrare på deras livsresa.

Så småningom kommer även vi att falla och öppna nya stigar för framtida generationer. På så sätt binds vi samman i en lång kedja av människor som vandrar på livets väg.

/ Salih

PS: Lyssna på mitt avsnitt på Koranpodden där jag talar om mitt besök till Bökasjön utanför Genarp.

Jag har nyss avslutat läsningen av Leo Tolstoys klassiska mästerverk, Hadji-Murat utgiven 1912. Det var en upplysande resa som erbjöd en unik och tankeväckande läsupplevelse. Tolstoys berättarstil, likt många andra klassiska ryska författare som Dostojevskij, är djuplodande och karaktärsdriven. Tolstoys berättarstil ger en fascinerande inblick i den mänskliga naturen.

Hadji-Murat utforskar flera centrala teman, inklusive den ryska imperialismen och det tjetjenska folkets strävan efter självbestämmande. Det är en berättelse om den lilla människans kamp mot övermaktens tyranni och den envishet som präglar de förtryckta, vars motstånd vägrar att klinga av. Tolstoys gripande skildring av dessa dynamiker ger oss inte bara historisk insikt utan även en djup förståelse för de universella krafterna som driver både förtryck och motstånd.

Som i alla gerillakrig svarar den ryska armén med anfall mot tjetjenska byar och utplåning av civila (“de gömmer säkert krigare”). Gränsen mellan civilbefolkning och krigare suddas ut. Så också mellan vän och fiende. (s. 211)

I efterordet lyfter översättaren Barbara Lönnqvist fram Rysslands invasion av Ukraina som ett dystert exempel på hur imperier försöker underkuva och kontrollera befolkningar mot deras vilja. I dagens samhälle påminner Hadji-Murat oss också om det pågående koloniala förtrycket i Gaza, där det palestinska folket kämpar mot en övermakt som strävar efter att kuva och förtrycka dem. Det är en påminnelse om det lidande som uppstår när maktmissbruk tillåts att fortgå ostraffat.

För den som söker en djupare förståelse av mänsklighetens kamp mot förtryck och det oförstörbara modet hos dem som vägrar att böja sig för det, är Hadji-Murat av Leo Tolstoy ett oumbärligt verk. Jag rekommenderar varmt att du ger dig själv den gåvan att utforska denna tidlösa och gripande berättelse. Läs den, och låt dess insikter fördjupa din förståelse för vår gemensamma mänsklighet.

Lyssna på mitt samtal med Dr. Walid al-Hams där vi diskuterar Drömmen om ett fritt Palestina.

Jag har läst “Rötter” av Alex Haley, en bok som berättar historien om Kunta Kinte, en svart man från Gambia som kidnappas som slav och fraktas i ett slavskepp över Atlanten till Nordamerika. Boken följer hans liv under det hårda slaveriet, där han tvingas ge upp sitt namn, sin religion och sitt språk. Jag får lära känna Kunta, som gifter sig och får barn, och hans ättlingar som lever i olika tider och platser.

Kunta Kinte föddes in en muslimsk familj och var en troende muslim i Afrika, i byn Juffure, där han lärde sig be och recitera Koranen. Han behöll sin tro trots allt motstånd han mötte som slav i Nordamerika. Han vägrade äta svinkött, dricka alkohol eller bruka tobak.

”Att tro på Allah var lika väsentligt för honom som själva livet.” (s. 104)

Senare i boken upptäcker jag att hans barnbarn aldrig får chansen att utforska sin muslimska tro, utan blir kristna istället. Det leder mig att överväga trons betydelse för muslimer i Sverige och hur vi behåller den i utmanande och prövande situationer i ett majoritetssamhälle som misstänkligör den muslimska tron.

När jag läser “Rötter” verkar det som om den muslimska tron försvinner mer och mer för varje generation. De har ingen aning om Kunta Kintes muslimska tro och allt verkar gå förlorat. Men i slutet av boken upptäcker jag att författaren Alex Haley är släkt med Kunta Kinte. Han gör en släktforskning och spårar sina rötter tillbaka till Gambia. Haley är på jakt efter sin identitet, på jakt efter sitt förflutna och sina rötter.

Haley reser med flyg till byn där Kunta föddes. Han träffar byborna och de äldsta männen som är fromma muslimer. I bokens sista scener ser jag att Haley, tillsammans med dessa män, går in i moskén. Han knäböjer i moskén, vilket för mig blir en viktig symbol för Kunta Kintes starka tro och bönen han bad i slavskeppets mörka lastutrymme:

”Fast han inte kunde lägga sig på knä och inte visste åt vilket håll öster var, slöt han ögonen där han låg och bad om Allahs förlåtelse.” (s. 92)

Hans bön blir besvarad många generationer senare, när Alex Haley återvänder till byn och knäböjer i moskén.

“Därpå fick jag gå med med männen in i deras moské, där de bad på arabiska. Jag minns att jag tänkte, där jag låg på knä bland dem: När jag nu har fått reda på var jag kommer ifrån, så förstår jag inte ett ord av vad de säger! Senare fick jag veta att de prisade Allah som hade gett dem tillbaka en man som länge hade varit förlorad.” (s. 405)

Trons ljus slocknade aldrig hos Kunta Kinte, det glödde ständigt djupt inom honom. När tiden var inne, flera generationer senare, tändes lågan och ljuset, trons ljus, igen. Haley och Kunta över flera århundraden, bevisar att tro och identitet kan överleva de svåraste prövningar.

Kunta Kintes bön i slavskeppets mörka lastutrymme påminner mig om Jonahs bön i fiskens mörka buk, som jag har läst om i Koranen.

Och [minns] honom [som slukades av] en väldig fisk. Han övergav [staden] i vredesmod och trodde att Vi ingen makt hade över honom. Men [när han hade fått sitt straff] ropade han i [sin förtvivlans] mörker: “Ingen gudom finns utom Du! Stor är Du i Din härlighet! Jag har i sanning handlat orättfärdigt.” (Koranen 21:87)

Jonah hade fått Guds uppdrag att predika för ett folk, men han gav upp. På vägen hem med skeppet uppstod en storm och han insåg att Gud var missnöjd med honom. Han bad då de andra på skeppet att kasta honom överbord.

När Jonah hamnade i havet blev han uppslukad av en stor fisk och bad i fiskens buk. Gud hörde hans bön och Jonah återvände till den stad som föraktat honom. Där fick han veta att folket hade blivit troende och återvänt till den rätta tron – folket han nästan förlorat hoppet om.

Framtida generationer av Kunta Kinte i Amerika verkade ha förlorat sin tro. Stora skaror muslimska slavar fördes från Afrika till Nordamerika och fick inte utöva sin tro; islam nästan försvann i Nordamerika. Men tron fick bland annat ny kraft, genom Alex Haleys bok “Rötter”. Många afroamerikaner har återvänt till sin muslimska tro, och idag är islam en av de snabbast växande religionerna bland afroamerikaner. Kända afroamerikanska kulturikoner som Malcolm X, Mohammed Ali och Kareem Abdul-Jabbar återvände till sina förfäders muslimska tro.

Försök gjordes att släcka trons ljus, men Gud tillät inte det. Det ger mig tröst idag att veta att Gud är större än de mörka krafter som vill motverka min tro, förbjuda mina symboler, mitt språk, min muslimska identitet. Gud har visat att han inte tillåter att trons ljus slocknar – vare sig i USA, Sverige, Xinjiang i Kina eller Bosnien. Den muslimska tron är här för att stanna.

De vill släcka ut Guds ljus med sina ord, men Gud skall låta Sitt ljus lysa med full styrka, hur förhatligt detta än måste vara för förnekarna av sanningen. (Koranen 61:8)

Om du vill fördjupa dig i denna del av historien då kan du ladda ner min distanskurs Allahs tjänare: afrikanska muslimer förslavade i Amerika. Kursen baserar sig på den historiska berättelsen om hur afrikanska muslimer togs som slavar till Amerika. Kursen tillägnas deras livsberättelser, kamp och offer.

På vägen hem hoppade jag på bussen och upptäckte en gul blyertspenna på det smutsiga golvet. Den var ett spöke från en tid då jag använde sådana. När ord kändes verkliga under min hand, när mina tankar ristades in på papper med en tyngd och en beständighet som skärmar aldrig kunde matcha.

Men jag hade övergivit pennan för det digitala, för uppkopplingens omedelbara tillfredsställelse och dess flyktighet.

I linje med min mors råd om att aldrig låta saker ligga på golvet, plockade jag upp den gula blyertspennan och frågade närmsta passagerare, som var upptagen med sin mobil, om pennan var hennes. “Nej, den är inte min.” Hon fortsatte scrolla.

Jag tog med mig pennan, satte mig längst bak i bussen och skrev sedan ned följande ord:

Jag förkastade dig som en bortglömd dröm.
Övergav dig.
Glömde bort dig.

Ersatte dig med den kalla skärmens förblänande ljus.
Gick vilse från vishetens enkelhet till tanklöshetens brus.
Fastän du är en gåva.

För att lära mig vad jag inte vet.
Min ånger är stor, en flod som mig dränker.
Ta mig tillbaka, till penna mot papper, där min själ kan sjunga.

Du, mäktigare än svärdet.
Genom Nåderikes gåva till mig.
En blyertspenna så stark.

Lyssna gärna på föreläsningen Imam ash-Shafi’i om kunskap på Koranpodden.

Min vän beskrev mig som en modernist, kvalificerade mig som en modern muslim.

Religionskunskap var mitt favoritämne under min skoltid. Jag tillbringade mycket tid på skolbiblioteket där jag läste om olika religioner, sedvänjor och traditioner. Avsnitten om islam var särskilt intressanta för mig.

Oavsett vilken lärobok jag läste, inkluderade den alltid ett kapitel som kategoriserade muslimer: traditionell muslim, sekulär muslim, politisk muslim, konservativ muslim eller modernist.

Jag försökte ofta placera mig själv i en av dessa konstruerade kategorier – men det var svårt. Jag passade inte in i någon av dem. Jag var felkonstruerad för läroboksförfattarnas måttstock.

Dessa kategorier är inte neutrala; de antyder en skala över vad som anses bra eller dåligt, gott eller ont, civiliserat eller primitivt. Att vara modern eller sekulär muslim anses fint, medan traditionell eller konservativ muslim ses som mindre önskvärt.

Denna indelning härstammar från idéer inom socialdarwinismen som delade upp människor i grupper som var mer eller mindre problematiska. Ett eko från en tid, inte allt för längesedan, då man mätte människors skallar och bedömde en individs värde utifrån stereotyper och fördomar.

Men jag är alla dina kategorier samtidigt – och ingen av dem. Mitt liv är en blandning av tradition och förnyelse, gammalt och nytt, öst och väst. Du kan inte sätta mig i en box eller döma mig. Vem är du att avgöra om jag är en god muslim eller inte? Detta är förtryck – att ta makten att definiera min identitet och tro.

Det är jag som definierar mig själv, mina drömmar, ambitioner och värderingar. Jag är för komplex för dina enkla definitioner och kategorier. Jag är inte en etikett på din syltburk i ditt köksskafferi. Så jag vägrar att kategoriseras.

Tänk om och var respektfull om du försöker se mig som den individ jag är.

Lyssna gärna på poddsamtalet Motverka islamofobi går endast genom islam | Valley Ghanem på Koranpodden.

Du har säkert hört talas om uttrycket och betoningen på att vara en “god ambassadör för islam,” särskilt i samhällen där muslimer utgör en missförstådd minoritet. Det är en tanke som har präglat många av oss och jag själv har tidigare omfamnat denna metafor om hur en muslim bör agera. Men på senare tid har jag börjat ifrågasätta detta uttryck och dess relevans för mitt och andra muslimers liv i dagens Sverige.

Jag anser att detta uttryck har sina begränsningar och jag vill nu framföra mina invändningar. I slutändan kommer jag att föreslå en alternativ metafor som jag anser bättre beskriver muslimers roll i dagens svenska samhälle.

Representant för en främmande nation

För det första, invändningen mot metaforen att vara en ambassadör för islam är att ambassadörer vanligtvis representerar intressen från främmande nationer. I Sverige finns ambassadörer från länder som Brasilien, Finland och Japan, och de arbetar huvudsakligen för sina respektive länders intressen. Men jag och många andra muslimer är födda i Sverige, vi är svenska medborgare, och vi representerar inte en främmande nation eller religion. Vi är en del av detta land, och islam borde vara en lika naturlig del av Sverige som kristendomen är.

En ambassadör återvänder till sitt hemland efter att ha slutfört sitt uppdrag. Vi som muslimer har dock inget annat hem än Sverige. Jag representerar mig själv, inte en främmande nation eller en hel religion.

Dessutom är en ambassadör ett yrke, precis som alla andra yrken. När man inte arbetar som ambassadör är man inte längre en ambassadör. Men min tro är inte ett yrke; den är en livsstil. Min tro är något som jag bär med mig varje dag, inte något jag tar paus från på helgerna.

Att vara en ambassadör för islam innebär att man ska försöka motbevisa fördomar och visa islams skönhet för att hjälpa hatiska människor att bli mer öppna och fördomsfria. Men detta är en svår uppgift eftersom fördomsfulla individer måste arbeta med sig själva för att förändras. Det är orimligt att förvänta sig att bära denna börda ensam.

Min tro lär mig att utföra goda handlingar för deras egen skull och inte för att imponera på andra människor eller motbevisa deras fördomar. Med andra ord bör jag agera gott för handlingens egen skull, inte för att försöka bevisa något för någon annan.

Att vara en ambassadör för islam är en metafor som inte återfinns i Koranen eller Profetens ﷺ ord. Profeten ﷺ uppmanade inte sina efterföljare att vara ambassadörer för islam, och detta begrepp är främmande, men tyvärr mycket populärt inom muslimska kretsar.

Vilken metafor föredrog profeten att använda?

Profeten ﷺ uppmanade de troende att vara goda grannar och att vara en aktiv del av samhället. Vi är inte främmande ambassadörer med andra nationers intressen. Muslimer är en integrerad del av detta samhälle och vi bör vara goda grannar, hjälpa till att utveckla samhället och ta oss an dess utmaningar.

Vi är en del av samhället med våra egna drömmar, utmaningar och unika bidrag. Ingen av oss bör känna bördan att vara en ambassadör eller representant för en hel världsreligion. Vi är människor med våra brister och begränsningar, och vi kan aldrig fullständigt representera en perfekt tro.

Profeten ﷺ uppmanade de troende att vara grannar, och det är vårt ansvar att vara goda grannar och medborgare. Det är den metaforen som bäst beskriver vårt engagemang och vår plats i samhället.

Lyssna gärna på poddradioserien 8 saker du kanske inte visste om Muhammed Ali på Koranpodden.

Vid gryning väcker jag den eleganta robotgräsklipparen till liv, en hängiven tjänare som sakta dansar över gräsmattan och befriar mig från tristessens ok.

Denna maskin, trots sitt enkla syfte, skapar en oväntad kedjereaktion och bjuder in en hel värld av levande varelser i dess spår.

Cirka trettio minuter senare, som om det vore en egen inbjuden konsert, ser jag små, livliga sädesärlor skutta på gräsmattan utanför mitt fönster. Lockade av den nyslagna gräsmattan och de möjligheter att finna föda som gräsklipparen har frammanat, dansar dessa nådiga skapelser lugnt på gräsplanen. De kryper i robotgräsklipparens spår och söker efter ny föda med entusiasm.

Det är ett skådespel som får mig att betrakta vårt mänskliga livsdrama, där vi så ofta följer i andras fotspår, ibland utan att vi är medvetna om det.

Sädesärlan har insikten om sitt beroende; dess överlevnad och frodighet hänger på robotgräsklipparen, som skapar möjligheten för dem att hitta sina små byten.

Vi kan inte förneka att vi är resultatet av visdom och insikter från tidigare generationer.

Liksom sädesärlan är beroende av robotgräsklipparen för sin föda, hyllar vi våra andliga lärare för den näring de ger våra själar och hjärtan.

Deras undervisning och insikter är våra vägvisare, som hjälper oss att hitta vår egen andliga sanning och växa som människor.

Vi är alla del av detta eviga dansspel, där vi följer i de andliga mästarnas fascinerande spår och därigenom berikar våra liv och själar.

Lyssna gärna på min poddradioserie Himlens fantastiska fåglar på Koranpodden.

I stället för att enbart inrikta oss på att gripa tjuvar och påföljande straff, kunde vi arbeta för att skapa en värld av större rättvisa, där ingen behöver gå hungrig eller frysa. En person som inte har någon trygghet i sin ekonomi är en person vars inre balans är vacklande. Stölder kommer ofta från extrema nödsituationer.

Detta var en insikt som Yoshida Kenkō (1283–1352), en japansk författare och buddhistisk munk, delar med Umar ibn al-Khattab, muslimernas andra kalif (ledare). I sitt verk Tsurezuregusa (Essäer om sysslolöshet), skriver Yoshida följande intressanta reflektion om brottslighet:

”Det kommer inte att finnas något slut på brottslighet medan världen inte styrs på ett bra sätt, och människor lider av kyla och svält. Det är grymt att låta människor lida och tvinga dem att bryta mot lagen, för att sedan behandla de stackars varelserna som brottslingar. När det gäller hur man ska förbättra människors liv, kan det inte råda någon tvekan om att det skulle gagna de som är underordnade om de i hög ställning upphörde med sina lyxiga och slösaktiga sätt och istället var vänliga och visade ömhet mot folket samt uppmuntrade att bruka jorden. Den verkliga brottslingen måste definieras som en man som begår brott även om han är lika väl matad och klädd som andra.” (s. 76 i boken “Three Japanese Buddhist Monks”)

Umar ibn al-Khattab insåg insiktsfullt att en standardiserad bestraffning inte kunde tillämpas under tider av påtaglig fattigdom.

Han sa:

“Tjuvens hand huggs inte av om han stjäl en bunt dadlar eller under en hungersnödsår.” (Muṣannaf Abd al-Razzāq 18371)

Ahmad ibn Hanbal, kommenterade Umar ibn al-Khattabs ord, på följande sätt:

“Nej, handen huggs inte av för stöld när det finns ett behov av det och människorna lider av svält och svårigheter.”

De politiker som envist förordar strängare och längre fängelsestraff har förbisett denna betydelsefulla insikt, en insikt som delas av Yoshida Kenkō, Umar ibn al-Khattab och Ahmad ibn Hanbal. Snarare än att lasta de redan svaga och straffa de mindre bemedlade är det av större vikt att sträva efter en värld som är präglad av rättvisa. En värld där resurserna fördelas med medkänsla.

Lyssna gärna på mitt samtal med Dharmavajra om likheterna och skillnaderna mellan buddhismen och islam på Koranpodden.

I Koranen framför Gud en välavvägd kritik mot människors alkoholkonsumtion. Även om det finns fördelar och nackdelar är det sistnämnda av betydligt större vikt. Av denna anledning förespråkas att människan bör avhålla sig helt från att dricka alkohol.

Det står skrivet i Koranen:

”De frågar dig om rusdrycker och spel om pengar. Säg: ’Det ligger svår synd i bådadera men [också] något som kan vara människan till nytta. Det onda de medför är dock större än den nytta de kan ge." (2:219)

Individer som uppriktigt har färdats längs den andliga vägen, oavsett den tradition de omfattar, delar enhälligt denna insikt.

Yoshida Kenkō (1283–1352) var en japansk författare och buddhistisk munk. I sitt verk “Tsurezuregusa” (Essäer om sysslolöshet), skriver han följande intressanta reflektion om vinet:

”Om man dricker på det här sättet, vad kan man säga om det gynnar oss i denna värld eller nästa? Men i denna värld leder det till alla möjliga fel och orsakar både sjukdom och förlust av rikedom. Vin har kallats ’den största av mediciner’, men i själva verket kommer all sjukdom från det. Det påstås att man glömmer sina sorger genom dryck, men enligt vad jag kan se kommer män i fyllan faktiskt gråta när de tänker på sitt tidigare olyckliga liv. Vad gäller nästa värld - efter att ha förlorat den visdom du föddes med, förvandlat all din goda karma till aska, byggt upp en förvaring av ondska och brutit alla buddhistiska föreskrifter, är du dömd till helvetet. Kom ihåg, Buddha lär att de som lyfter vinglaset antingen till sina egna läppar eller andras kommer att tillbringa femhundra livstider utan händer.” (s. 84 i boken “Three Japanese Buddhist Monks”)

Buddhas varnande uttalanden angående dem som konsumerar vin eller stödjer andras drickande påminner mig om profeten Muhammeds ﷺ visdomsord.

“Vin är förbannat från tio olika håll: Vinet i sig självt, den som pressar (druvorna osv.), den för vilken det pressas, den som säljer det, den som köper det, den som bär det, den för vilken det bärs, den som konsumerar dess pris, den som dricker det och den som häller det.” (Sunnan Ibn Majah 3380)

Lyssna gärna på mitt samtal med Dharmavajra om likheterna och skillnaderna mellan buddhismen och islam på Koranpodden.

Orden vi väljer att använda har en mäktig kraft - de påverkar inte bara människor omkring oss, utan även våra egna känslor och tankar. Det är som om varje ord vi säger resonerar i vårt inre och återvänder till oss med en kraftfull klang.

Nyligen har jag ägnat tid åt att reflektera över en intressant observation som har berört mig djupt. Det handlar om den subtila, men betydelsefulla skillnaden mellan två liknande uttryck: “Jag saknar dig” och “Jag längtar efter dig”.

När jag prövar att säga dessa meningar högt för mig själv, märker jag hur de påverkar mitt eget hjärta på olika sätt.

“Jag saknar dig” innesluter en känsla av avsaknad, som om något som var en gång nu är borta och lämnar ett tomrum i mitt hjärta. Det är som om jag tittar tillbaka på något som var, men inte längre är. Det väcker en viss sorg och nostalgi.

Å andra sidan är “Jag längtar efter dig” en mer hoppfull och positiv formulering. Det uttrycker en innerlig längtan, som om mitt hjärta ser fram emot mötet med det älskade som är avlägset. Det ger en varm känsla av förväntan och en gnista av glädje när jag tänker på att återförenas med den personen.

Denna enkla observation har lärt mig en viktig lärdom - att vara medveten om de ord vi väljer att använda och hur de formar våra känslor.

Genom att öva oss på att välja mer hoppfulla och positiva uttryck kan vi förändra vår inre dialog och skapa en mer harmonisk och positiv livsupplevelse.

Så låt oss tillsammans försöka längta mer och sakna mindre. Låt oss omfamna hoppfullheten och glädjen som följer med längtan efter något vackert och betydelsefullt i våra liv. Medvetenheten om våra ord kan vara ett kraftfullt verktyg för personlig tillväxt och glädje.

Jag ser fram emot att utforska fler tankar och känslor tillsammans i vårt gemensamma sökande efter mening och välbefinnande.

Jag har lagt märke till något som kanske inte alla andra har uppmärksammat än. Det verkar som att fler och fler YouTube-videos använder dramatiska och känsloladdade rubriker och innehåll för att locka besökare och få dem att bli arga och titta. Det här fenomenet kallas för clickbait och det sprider sig mer och mer på YouTube.

YouTube-algoritmen, som i princip är som en gud på plattformen, avgör vilka videos som ska visas och vilka som inte ska visas. Den belönar YouTubers som har flest besökare med pengar och inflytande. Men innan dessa YouTubers ens inser det, blir deras längtan efter mer pengar och inflytande en slav till YouTube-algoritmen. Innehållet i deras videos handlar mest om att skapa debatt, konflikter, irritation och till och med hat. Det är tyvärr vanligt att kommentarerna till deras videos är fyllda av hat.

Det är just av den här anledningen jag har valt att bli en podcaster 🎤. Jag driver Koranpodden. Här slipper jag hatkommentarerna. Jag behöver inte följa och lyda YouTube-algoritmen. Jag är fri att skapa mitt eget innehåll som intresserar mig och som ger något till mina lyssnare, utan att skapa motsättningar och hat. Jag bestämmer själv hur långa mina avsnitt ska vara, utan att behöva bli styrd av YouTube-statistik som säger mig vad som är den “ideala” längden för ett avsnitt. Just nu är podcast-världen fortfarande befriad från tyranniet hos YouTube-algoritmen. Men det finns krafter som vill tjäna pengar och kommersialisera det talade ordet även inom podcast-världen.

Hur länge kommer podcasters att kunna stå emot den här frestelsen?

Lyssna på Koranpodden via Apple Podcast, Spotify eller följ vårt arbete på Instagram.

Idag besökte jag Bökasjön ⛺️, som ligger strax utanför den lilla orten Genarp i Skåne, för att låta min själ få sig en kort vila och finna ro. Bökasjön är 4,8 meter djup med en diameter på ca 100 meter. Trots sin ringa storlek är sjön otroligt vacker.

Jag tog en långsam promenad runt Bökasjön under sommarvärmen och stannade då och då upp för att sitta på en liten trästubbe eller sten och betrakta sjön och dess rogivande omgivning.

En liten svart skogssnok snirklade sig försiktigt mellan trädens gamla och delvis förmultnade rötter, men så snart den upptäckte mig drog den sig kvickt tillbaka och försvann in i en grop.

Min blick och uppmärksamhet fastnade på näckrosen (Nymphaeaceae) och dess stora gröna blad som sakta flöt och guppade på sjöns spegelblanka och stilla vattenyta. Oavsett hur mycket vinden blåste, flöt näckrosens stora gröna blad sakta fram med vinden.

Näckrosen växer i stillastående eller långsamt strömmande sötvatten. Växten slår rot i dybotten och dess stora gröna blad med färggranna blommor flyter på vattenytan. Jag insåg att dess blad inte var resultatet av gamla nedfallna blad från närliggande träd, vilket jag tidigare felaktigt hade trott.

En snabbt irrande trollslända flög alldeles ovanför vattenytan. Den landade på ett av näckrosorna som en skicklig helikopterpilot för en kort vila innan nästa flygtur.

Medkännande och ömsinta människor är som näckrosen. I deras sällskap får andra medmänniskor en möjlighet att landa och få en kort stunds vila under livets ibland kaotiska tillvaro. Genom att erbjuda en fristad för andra, där de kan få andas ut och känna sig trygga.

Trygga och grundade människor påminner mig om näckrosen. Oavsett hur mycket vinden blåser eller livet stormar, flyter näckrosen försiktigt fram och skumpar. Oavsett vilka motgångar de möter, flyter de framåt i harmoni med naturen. De är alltid fast förankrade med sjöns botten och rotade i sina övertygelser och värdegrund. De ingjuter samma ro och trygghet till sina medmänniskor, oavsett vad som händer i livet. De låter sig inte dras med av moderna trender eller hamna i panik över tillfälliga världsnyheter. Istället knoppas en färggrann blomma fram på deras blad och förskönar sjön för alla betraktare, oavsett vem de är. En skönhet för alla att ta del av.

Tips!

Lyssna på min poddradioserie Himlens fantastiska fåglar i fyra avsnitt.

Idag vill jag ta upp ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat: utbrändhet. Det är en utmaning som jag personligen har stött på flera gånger i mitt liv, och jag har lärt mig att det är viktigt att prata öppet om detta ämne för att hitta lösningar. Jag har sett så många fantastiska människor bränna ut sig på grund av stress och överbelastning. De är som vissna blommor som en gång blommade i full prakt. Därför vill jag dela med mig av fem personliga strategier som har hjälpt mig att undvika utbrändhet och upprätthålla en balanserad livsstil. Ta gärna del av dessa strategier och berätta sedan vilka metoder du själv använder för att undvika utbrändhet. Genom att dela med oss av våra strategier kan vi hjälpa varandra att förebygga utbrändhet och skapa ett hälsosamt och hållbart liv för oss själva. 

Strategi 1: Promenader - Naturlig avkoppling

En av mina bästa strategier för att undvika utbrändhet är att ta långa promenader. Genom att ge mig själv tid att njuta av frisk luft och rörelse får jag en välbehövlig paus från arbete, diskussioner och nyhetsflödet som annars kan uppta mina tankar. Promenaderna ger mig möjlighet att observera naturen och min omgivning, vilket hjälper mig att släppa på stress och bekymmer. Enligt vetenskapliga studier har naturen en terapeutisk effekt och kan bidra till att minska stress och förbättra vårt välmående.

Strategi 2: Läsning - Perspektiv och inspiration

Att läsa böcker, särskilt biografier om människors livsöden, är en annan strategi som har varit till stor nytta för mig. Genom att få distans till mitt eget liv och se mina bekymmer i ett större perspektiv får jag insikter och nya tankar. Böckerna blir en källa till inspiration och ger mig även förslag på lösningar och idéer för att hantera olika utmaningar i livet. Studier visar att läsning kan vara en effektiv metod för att minska stress och öka känslan av välbefinnande. 

Hitta din nästa bok bland mina böcker som intresserar mig.

Strategi 3: Sömn - Återhämtningens betydelse

En god natts sömn är avgörande för att undvika utbrändhet och bibehålla vår energinivå. Att lägga sig tidigt och undvika att vara uppe sent framför skärmar är en viktig strategi för mig. Det är också viktigt att ge kroppen extra vila och sömn under helgerna. Sömn är tyvärr ofta underskattat i dagens samhälle, men det är en kritisk faktor för vår fysiska och mentala hälsa. Studier visar att brist på sömn kan öka risken för utbrändhet och andra hälsoproblem.

Strategi 4: Hälsosamma måltider - Bränsle för kroppen

Att äta regelbundna och näringsrika måltider är en annan viktig strategi för att undvika utbrändhet. Jag försöker undvika snabbmat och energidrycker och istället fokusera på att äta grönsaker och vegetariska alternativ. Vätskeintag är också viktigt, särskilt under sommaren och varma dagar. Genom att äta hälsosamt ger jag min kropp den näring den behöver för att fungera optimalt och minska risken för utbrändhet.

Strategi 5: Hantera tid och sätta gränser

Tid är vår mest värdefulla resurs, och därför är det avgörande att hantera den väl för att undvika utbrändhet. Att inte försöka pressa in allt arbete på en gång, utan istället dela upp det över flera dagar, har hjälpt mig att undvika överbelastning. Ibland behöver jag säga nej till saker och sätta gränser för min tid för att skydda mitt välmående. Att vara medveten om tidsbegränsningar och planera för en balanserad arbetsbelastning är en viktig strategi för att undvika att bli utbränd.

Slutsats

Dessa fem strategier har varit till stor hjälp för mig personligen för att undvika utbrändhet och skapa en hälsosam och balanserad livsstil. Kom ihåg att detta inte är en absolut lista, utan strategier som har fungerat för mig och kan fungera för dig. Jag är nyfiken på att höra vilka strategier du använder dig av för att undvika utbrändhet. Genom att dela med oss av våra olika metoder kan vi stödja varandra och förebygga utbrändhet tillsammans. Låt oss ta hand om oss själva och varandra för att skapa ett hållbart och glädjefyllt liv. Tillsammans kan vi göra skillnad!

Tips!

Lyssna på mitt samtal tillsammans med Amira bint Alasqari om Psykisk ohälsa och relationsproblem i fyra avsnitt.