Den namnlöse pilgrimsresenären från Indien
Saturday, May 24, 2025
Just nu läser jag en bok av Willy Frankman, ”På spår efter Knud Holmboe”. I denna spännande bok berättar Willy om när han är i Transjordanien nära Aqaba och reser med bil. Han beskriver ett möte med en person ute i öknen. Detta utspelade sig på 30-talet.
Willy stöter på denna individ och ger en fantastisk vacker beskrivning av en unik människa som är namnlös. Men Willy tog en bild på honom och publicerade den i sin bok. Du hittar den längst ner på denna sida.
Vi har inget namn på honom. Vi vet inte hur det hela började eller hur det slutade. Men detta är fascinerande på grund av den otroliga kärleken till Gud som gör att människor färdas långa sträckor och gör mödosamma resor för att besöka Mekka och Medina för att utföra den muslimska pilgrimsfärden.
Här kommer citatet från Willy Frankmans bok om den här namnlösa pilgrimsresenären. Jag hoppas att du finner det lika inspirerande och givande som jag gjorde när jag läste det för första gången:
”Vi hade kanske kört en timme, då vi upptäckte en ensam man, som gick vägren fram med ett stort knyte i ena handen och en avskuren gren som vandringsstav i den andra. Vid bältet hängde en vattenkanna av plåt och en läderväska. Det var ingenting att ta miste på: mannen var en fattig pilgrim på väg mot Mecka. Det överväldigande flertalet av nutidens pilgrimer resa till Mecka sjövägen över Djedda och sedan med bil eller kamel den korta sträckan på femtio kilometer över Arafats berg till profetens födelsestad. Men ännu finnes en del, som föredrar att på fädernas vis vandra till fots i månader genom öknen för att fullgöra koranens bud. Många av de obemedlade äro helt enkelt tvungna att välja det sistnämnda färdsättet. De vandra från beduinläger till beduinläger och kunna alltid påräkna hjälp. Ty Muhammed har sagt, att den som bistår en pilgrim, reserverar en plats åt sig i paradiset.
Jag beslöt ta mannen med till Akaba och sålunda bespara honom minst sex dagars fotvandring. Det visade sig, att han kom ända från Indien. Han var den fattigaste bland de fattiga och hans glädje över vårt erbjudande var obeskrivlig. Dock förklarade han med ängslan, att han bara hade fyra piaster — 72 öre — att betala skjutsen med. Det var hela hans reskassa. Jag lugnade honom med att han skulle få åka gratis, och så fick han ta plats bredvid Muhammed Turk, medan mekanikern flyttade över till Aref Sleem och mig i baksätet.” (s. 130)
