Salih

Jag har anlänt till Rinnebäcksravinen i Lund. Ravinen, som idag är sju meter djup, uppstod för cirka 14 000 år sedan då smältvattnet från inlandsisen skar sig ner i jordlagren.

Solen skiner, men då och då glider mindre moln förbi i den blå himlen och skänker svalkande skugga. Jag vandrar längs bäckens kant längst ner i ravinen. Ibland hörs ett plask när grodorna plötsligt dyker ner i vattnet för att söka skydd av rädsla för mina fotsteg.

Jag klättrar försiktigt uppför ravinen där jag ser ett vackert äppelträd som växer stolt och majestätiskt, vars grenar tyngs av färggranna frukter. De lockar och jag kan inte motstå frestelsen att smaka på ett. Jag sträcker mig efter ett av de högsta äpplena i trädkronan, och när mina fingrar nästan når det, hör jag ett annat falla. Det landar med ett mjukt duns på marken och rullar sedan ner i bäcken, där det försvinner i det porlande vattnet.

Jag fäller upp min campingstol under äppelträdet och sjunker ner med kaffekoppen i handen. Jag tar en klunk av det varma kaffet. Allt känns stilla, som om världen har stannat upp.

Min blick vandrar sakta till äppelträdet strax bakom mig. Ett stort hål gapar i stammen, som en öppen mun uråldrig och vis. Jag tänker att jag måste undersöka det närmare. Hålet verkar ha funnits där länge, ett sår som tiden har gnagt på men aldrig helt förstört.

Trots sitt ärr fortsätter trädet att växa och bära frukt. Det är som om hålet bara är en illusion för ögat; inuti pulserar livskraften outtröttligt. Två stora stammar står där nu, förenade av ett tomrum men ändå friska och frodiga. Trädet visar att även med brister kan du blomstra och ge liv.

Ibland känner jag mig som det där äppelträdet, med ett stort hål i mig. En tomhet gör att jag känner mig bristfällig och oförmögen att bidra med något. Som om mina brister och svagheter definierar mig. Jag ser på denna tomhet och tänker att jag måste fylla den innan jag kan ge något tillbaka, innan jag kan bära frukt.

Men kanske är den där tomheten en del av min skönhet, en del av vem jag är, precis som det är för trädet. Trädet slutar inte att ge god frukt eller att blomma. Kanske måste jag också acceptera att det är helt okej att ha en tomhet, att ha brister. Att jag ändå kan ge god frukt och fortfarande blomma.

Jag fortsätter att vandra längs bäcken och ser vattnet sakta flyta fram mellan de stora stenblocken. Vattnet slingrar sig fram, tar sig förbi alla hinder obevekligt och anpassningsbart. Inga hinder är för stora, inga svårigheter för tuffa. Bruce Lees ord ekar i mitt sinne: “Var som vatten, min vän!” Dessa ord inspirerar mig att anta utmaningar och vara lösningsfokuserad, att aldrig stanna upp utan fortsätta flyta framåt som bäckens vatten. Det är vattnets styrka.

Under lång tid har vattnet format en framkomlig väg i bäcken. Jorden har gett vika för dess väg. Gräset har dragit sig tillbaka och lämnat plats åt den strömmande bäcken. Stenblocken står dock kvar, orubbliga men något rundade av åren och vattnets nötande kraft.

Kanske borde jag också ibland vara som dessa stenblock – fast förankrad i mina övertygelser och mitt arbete, trots att världen tar en annan väg och ser på livet annorlunda. Att vara långsiktig och stabil, precis som de stora stenblocken i bäcken.

Jag fäller upp min campingstol och tar en sista klunk av kaffet. Sedan klättrar jag upp ur ravinen och tar en sista titt på Rinnebäcksravinen innan jag vänder hemåt, berikad av naturens tysta visdom.

/ Salih

PS: Lyssna på mitt avsnitt på Koranpodden där jag talar om mitt besök till Bökasjön utanför Genarp.

Jag promenerar mot Vombsjön, omgiven av en vacker tystnad och stillhet. Vinden är knappt märkbar, så bladen ligger stilla utan att prassla och träden står tysta utan att susa. Längs den långa grusvägen sträcker sig naturen omkring mig, som en ståtlig väktare av sjön som väntar i fjärran. Vombsjön är känd för sin rika biologiska mångfald men också viktig för dricksvattenförsörjningen i regionen.

Ett äldre par, en äldre herre och dam, promenerar långsamt med sina kryckor. En ivrig liten svart valp skuttar framför dem, som om den leder dem genom livet.

Jag kommer till en väg, eller snarare en plats, där någon har byggt två trästolar och en liten trästubb som bord. Spåren efter en grillning syns tydligt. Jag sätter mig ner, det är väldigt avslappnande. Det är som ett litet vardagsrum mitt i naturens famn.

Framför mig på stigen ser jag hur ett stort träd har fallit, och dess mäktiga rötter är tydligt synliga. Trädet har skapat en ny stig, en ny gångväg som bjuder in till promenader. Livet är kanske likadant; ibland faller stora träd fyllda med visdom och öppnar nya vägar för oss att utforska.

Vi vandrar alla på en slingrande stig, där ibland stora träd, som gett oss näring och skydd från solens hetta, faller. Dessa gigantiska träd, som varit våra stöd och vägledare i livet, kan vara en kärleksfull mamma, en omtänksam far, en mentor eller en nära vän. När dessa mäktiga träd faller, fylls vi av sorg men också av tacksamhet för allt de givit oss.

Vi ser deras imponerande rötter sticka upp ur marken och känner djup uppskattning. Deras fall öppnar upp nya stigar för oss att följa, nya inre vägar att vandra på. På denna nya stig växer vi själva till träd med starka rötter, redo att hjälpa andra vandrare på deras livsresa.

Så småningom kommer även vi att falla och öppna nya stigar för framtida generationer. På så sätt binds vi samman i en lång kedja av människor som vandrar på livets väg.

/ Salih

PS: Lyssna på mitt avsnitt på Koranpodden där jag talar om mitt besök till Bökasjön utanför Genarp.

Idag besökte jag Bökasjön ⛺️, som ligger strax utanför den lilla orten Genarp i Skåne, för att låta min själ få sig en kort vila och finna ro. Bökasjön är 4,8 meter djup med en diameter på ca 100 meter. Trots sin ringa storlek är sjön otroligt vacker.

Jag tog en långsam promenad runt Bökasjön under sommarvärmen och stannade då och då upp för att sitta på en liten trästubbe eller sten och betrakta sjön och dess rogivande omgivning.

En liten svart skogssnok snirklade sig försiktigt mellan trädens gamla och delvis förmultnade rötter, men så snart den upptäckte mig drog den sig kvickt tillbaka och försvann in i en grop.

Min blick och uppmärksamhet fastnade på näckrosen (Nymphaeaceae) och dess stora gröna blad som sakta flöt och guppade på sjöns spegelblanka och stilla vattenyta. Oavsett hur mycket vinden blåste, flöt näckrosens stora gröna blad sakta fram med vinden.

Näckrosen växer i stillastående eller långsamt strömmande sötvatten. Växten slår rot i dybotten och dess stora gröna blad med färggranna blommor flyter på vattenytan. Jag insåg att dess blad inte var resultatet av gamla nedfallna blad från närliggande träd, vilket jag tidigare felaktigt hade trott.

En snabbt irrande trollslända flög alldeles ovanför vattenytan. Den landade på ett av näckrosorna som en skicklig helikopterpilot för en kort vila innan nästa flygtur.

Medkännande och ömsinta människor är som näckrosen. I deras sällskap får andra medmänniskor en möjlighet att landa och få en kort stunds vila under livets ibland kaotiska tillvaro. Genom att erbjuda en fristad för andra, där de kan få andas ut och känna sig trygga.

Trygga och grundade människor påminner mig om näckrosen. Oavsett hur mycket vinden blåser eller livet stormar, flyter näckrosen försiktigt fram och skumpar. Oavsett vilka motgångar de möter, flyter de framåt i harmoni med naturen. De är alltid fast förankrade med sjöns botten och rotade i sina övertygelser och värdegrund. De ingjuter samma ro och trygghet till sina medmänniskor, oavsett vad som händer i livet. De låter sig inte dras med av moderna trender eller hamna i panik över tillfälliga världsnyheter. Istället knoppas en färggrann blomma fram på deras blad och förskönar sjön för alla betraktare, oavsett vem de är. En skönhet för alla att ta del av.

Tips!

Lyssna på min poddradioserie Himlens fantastiska fåglar i fyra avsnitt.