Att växa trots tomhet: en vandring i Rinnebäcksravinen
Friday, August 9, 2024
Jag har anlänt till Rinnebäcksravinen i Lund. Ravinen, som idag är sju meter djup, uppstod för cirka 14 000 år sedan då smältvattnet från inlandsisen skar sig ner i jordlagren.
Solen skiner, men då och då glider mindre moln förbi i den blå himlen och skänker svalkande skugga. Jag vandrar längs bäckens kant längst ner i ravinen. Ibland hörs ett plask när grodorna plötsligt dyker ner i vattnet för att söka skydd av rädsla för mina fotsteg.
Jag klättrar försiktigt uppför ravinen där jag ser ett vackert äppelträd som växer stolt och majestätiskt, vars grenar tyngs av färggranna frukter. De lockar och jag kan inte motstå frestelsen att smaka på ett. Jag sträcker mig efter ett av de högsta äpplena i trädkronan, och när mina fingrar nästan når det, hör jag ett annat falla. Det landar med ett mjukt duns på marken och rullar sedan ner i bäcken, där det försvinner i det porlande vattnet.
Jag fäller upp min campingstol under äppelträdet och sjunker ner med kaffekoppen i handen. Jag tar en klunk av det varma kaffet. Allt känns stilla, som om världen har stannat upp.
Min blick vandrar sakta till äppelträdet strax bakom mig. Ett stort hål gapar i stammen, som en öppen mun uråldrig och vis. Jag tänker att jag måste undersöka det närmare. Hålet verkar ha funnits där länge, ett sår som tiden har gnagt på men aldrig helt förstört.
Trots sitt ärr fortsätter trädet att växa och bära frukt. Det är som om hålet bara är en illusion för ögat; inuti pulserar livskraften outtröttligt. Två stora stammar står där nu, förenade av ett tomrum men ändå friska och frodiga. Trädet visar att även med brister kan du blomstra och ge liv.
Ibland känner jag mig som det där äppelträdet, med ett stort hål i mig. En tomhet gör att jag känner mig bristfällig och oförmögen att bidra med något. Som om mina brister och svagheter definierar mig. Jag ser på denna tomhet och tänker att jag måste fylla den innan jag kan ge något tillbaka, innan jag kan bära frukt.
Men kanske är den där tomheten en del av min skönhet, en del av vem jag är, precis som det är för trädet. Trädet slutar inte att ge god frukt eller att blomma. Kanske måste jag också acceptera att det är helt okej att ha en tomhet, att ha brister. Att jag ändå kan ge god frukt och fortfarande blomma.
Jag fortsätter att vandra längs bäcken och ser vattnet sakta flyta fram mellan de stora stenblocken. Vattnet slingrar sig fram, tar sig förbi alla hinder obevekligt och anpassningsbart. Inga hinder är för stora, inga svårigheter för tuffa. Bruce Lees ord ekar i mitt sinne: “Var som vatten, min vän!” Dessa ord inspirerar mig att anta utmaningar och vara lösningsfokuserad, att aldrig stanna upp utan fortsätta flyta framåt som bäckens vatten. Det är vattnets styrka.
Under lång tid har vattnet format en framkomlig väg i bäcken. Jorden har gett vika för dess väg. Gräset har dragit sig tillbaka och lämnat plats åt den strömmande bäcken. Stenblocken står dock kvar, orubbliga men något rundade av åren och vattnets nötande kraft.
Kanske borde jag också ibland vara som dessa stenblock – fast förankrad i mina övertygelser och mitt arbete, trots att världen tar en annan väg och ser på livet annorlunda. Att vara långsiktig och stabil, precis som de stora stenblocken i bäcken.
Jag fäller upp min campingstol och tar en sista klunk av kaffet. Sedan klättrar jag upp ur ravinen och tar en sista titt på Rinnebäcksravinen innan jag vänder hemåt, berikad av naturens tysta visdom.
/ Salih
PS: Lyssna på mitt avsnitt på Koranpodden där jag talar om mitt besök till Bökasjön utanför Genarp.