Jag promenerar mot Vombsjön, omgiven av en vacker tystnad och stillhet. Vinden är knappt märkbar, så bladen ligger stilla utan att prassla och träden står tysta utan att susa. Längs den långa grusvägen sträcker sig naturen omkring mig, som en ståtlig väktare av sjön som väntar i fjärran. Vombsjön är känd för sin rika biologiska mångfald men också viktig för dricksvattenförsörjningen i regionen.

Ett äldre par, en äldre herre och dam, promenerar långsamt med sina kryckor. En ivrig liten svart valp skuttar framför dem, som om den leder dem genom livet.

Jag kommer till en väg, eller snarare en plats, där någon har byggt två trästolar och en liten trästubb som bord. Spåren efter en grillning syns tydligt. Jag sätter mig ner, det är väldigt avslappnande. Det är som ett litet vardagsrum mitt i naturens famn.

Framför mig på stigen ser jag hur ett stort träd har fallit, och dess mäktiga rötter är tydligt synliga. Trädet har skapat en ny stig, en ny gångväg som bjuder in till promenader. Livet är kanske likadant; ibland faller stora träd fyllda med visdom och öppnar nya vägar för oss att utforska.

Vi vandrar alla på en slingrande stig, där ibland stora träd, som gett oss näring och skydd från solens hetta, faller. Dessa gigantiska träd, som varit våra stöd och vägledare i livet, kan vara en kärleksfull mamma, en omtänksam far, en mentor eller en nära vän. När dessa mäktiga träd faller, fylls vi av sorg men också av tacksamhet för allt de givit oss.

Vi ser deras imponerande rötter sticka upp ur marken och känner djup uppskattning. Deras fall öppnar upp nya stigar för oss att följa, nya inre vägar att vandra på. På denna nya stig växer vi själva till träd med starka rötter, redo att hjälpa andra vandrare på deras livsresa.

Så småningom kommer även vi att falla och öppna nya stigar för framtida generationer. På så sätt binds vi samman i en lång kedja av människor som vandrar på livets väg.

/ Salih

PS: Lyssna på mitt avsnitt på Koranpodden där jag talar om mitt besök till Bökasjön utanför Genarp.