Salih

Jag har nyss avslutat läsningen av Leo Tolstoys klassiska mästerverk, Hadji-Murat utgiven 1912. Det var en upplysande resa som erbjöd en unik och tankeväckande läsupplevelse. Tolstoys berättarstil, likt många andra klassiska ryska författare som Dostojevskij, är djuplodande och karaktärsdriven. Tolstoys berättarstil ger en fascinerande inblick i den mänskliga naturen.

Hadji-Murat utforskar flera centrala teman, inklusive den ryska imperialismen och det tjetjenska folkets strävan efter självbestämmande. Det är en berättelse om den lilla människans kamp mot övermaktens tyranni och den envishet som präglar de förtryckta, vars motstånd vägrar att klinga av. Tolstoys gripande skildring av dessa dynamiker ger oss inte bara historisk insikt utan även en djup förståelse för de universella krafterna som driver både förtryck och motstånd.

Som i alla gerillakrig svarar den ryska armén med anfall mot tjetjenska byar och utplåning av civila (“de gömmer säkert krigare”). Gränsen mellan civilbefolkning och krigare suddas ut. Så också mellan vän och fiende. (s. 211)

I efterordet lyfter översättaren Barbara Lönnqvist fram Rysslands invasion av Ukraina som ett dystert exempel på hur imperier försöker underkuva och kontrollera befolkningar mot deras vilja. I dagens samhälle påminner Hadji-Murat oss också om det pågående koloniala förtrycket i Gaza, där det palestinska folket kämpar mot en övermakt som strävar efter att kuva och förtrycka dem. Det är en påminnelse om det lidande som uppstår när maktmissbruk tillåts att fortgå ostraffat.

För den som söker en djupare förståelse av mänsklighetens kamp mot förtryck och det oförstörbara modet hos dem som vägrar att böja sig för det, är Hadji-Murat av Leo Tolstoy ett oumbärligt verk. Jag rekommenderar varmt att du ger dig själv den gåvan att utforska denna tidlösa och gripande berättelse. Läs den, och låt dess insikter fördjupa din förståelse för vår gemensamma mänsklighet.

Lyssna på mitt samtal med Dr. Walid al-Hams där vi diskuterar Drömmen om ett fritt Palestina.

Jag har läst “Rötter” av Alex Haley, en bok som berättar historien om Kunta Kinte, en svart man från Gambia som kidnappas som slav och fraktas i ett slavskepp över Atlanten till Nordamerika. Boken följer hans liv under det hårda slaveriet, där han tvingas ge upp sitt namn, sin religion och sitt språk. Jag får lära känna Kunta, som gifter sig och får barn, och hans ättlingar som lever i olika tider och platser.

Kunta Kinte föddes in en muslimsk familj och var en troende muslim i Afrika, i byn Juffure, där han lärde sig be och recitera Koranen. Han behöll sin tro trots allt motstånd han mötte som slav i Nordamerika. Han vägrade äta svinkött, dricka alkohol eller bruka tobak.

”Att tro på Allah var lika väsentligt för honom som själva livet.” (s. 104)

Senare i boken upptäcker jag att hans barnbarn aldrig får chansen att utforska sin muslimska tro, utan blir kristna istället. Det leder mig att överväga trons betydelse för muslimer i Sverige och hur vi behåller den i utmanande och prövande situationer i ett majoritetssamhälle som misstänkligör den muslimska tron.

När jag läser “Rötter” verkar det som om den muslimska tron försvinner mer och mer för varje generation. De har ingen aning om Kunta Kintes muslimska tro och allt verkar gå förlorat. Men i slutet av boken upptäcker jag att författaren Alex Haley är släkt med Kunta Kinte. Han gör en släktforskning och spårar sina rötter tillbaka till Gambia. Haley är på jakt efter sin identitet, på jakt efter sitt förflutna och sina rötter.

Haley reser med flyg till byn där Kunta föddes. Han träffar byborna och de äldsta männen som är fromma muslimer. I bokens sista scener ser jag att Haley, tillsammans med dessa män, går in i moskén. Han knäböjer i moskén, vilket för mig blir en viktig symbol för Kunta Kintes starka tro och bönen han bad i slavskeppets mörka lastutrymme:

”Fast han inte kunde lägga sig på knä och inte visste åt vilket håll öster var, slöt han ögonen där han låg och bad om Allahs förlåtelse.” (s. 92)

Hans bön blir besvarad många generationer senare, när Alex Haley återvänder till byn och knäböjer i moskén.

“Därpå fick jag gå med med männen in i deras moské, där de bad på arabiska. Jag minns att jag tänkte, där jag låg på knä bland dem: När jag nu har fått reda på var jag kommer ifrån, så förstår jag inte ett ord av vad de säger! Senare fick jag veta att de prisade Allah som hade gett dem tillbaka en man som länge hade varit förlorad.” (s. 405)

Trons ljus slocknade aldrig hos Kunta Kinte, det glödde ständigt djupt inom honom. När tiden var inne, flera generationer senare, tändes lågan och ljuset, trons ljus, igen. Haley och Kunta över flera århundraden, bevisar att tro och identitet kan överleva de svåraste prövningar.

Kunta Kintes bön i slavskeppets mörka lastutrymme påminner mig om Jonahs bön i fiskens mörka buk, som jag har läst om i Koranen.

Och [minns] honom [som slukades av] en väldig fisk. Han övergav [staden] i vredesmod och trodde att Vi ingen makt hade över honom. Men [när han hade fått sitt straff] ropade han i [sin förtvivlans] mörker: “Ingen gudom finns utom Du! Stor är Du i Din härlighet! Jag har i sanning handlat orättfärdigt.” (Koranen 21:87)

Jonah hade fått Guds uppdrag att predika för ett folk, men han gav upp. På vägen hem med skeppet uppstod en storm och han insåg att Gud var missnöjd med honom. Han bad då de andra på skeppet att kasta honom överbord.

När Jonah hamnade i havet blev han uppslukad av en stor fisk och bad i fiskens buk. Gud hörde hans bön och Jonah återvände till den stad som föraktat honom. Där fick han veta att folket hade blivit troende och återvänt till den rätta tron – folket han nästan förlorat hoppet om.

Framtida generationer av Kunta Kinte i Amerika verkade ha förlorat sin tro. Stora skaror muslimska slavar fördes från Afrika till Nordamerika och fick inte utöva sin tro; islam nästan försvann i Nordamerika. Men tron fick bland annat ny kraft, genom Alex Haleys bok “Rötter”. Många afroamerikaner har återvänt till sin muslimska tro, och idag är islam en av de snabbast växande religionerna bland afroamerikaner. Kända afroamerikanska kulturikoner som Malcolm X, Mohammed Ali och Kareem Abdul-Jabbar återvände till sina förfäders muslimska tro.

Försök gjordes att släcka trons ljus, men Gud tillät inte det. Det ger mig tröst idag att veta att Gud är större än de mörka krafter som vill motverka min tro, förbjuda mina symboler, mitt språk, min muslimska identitet. Gud har visat att han inte tillåter att trons ljus slocknar – vare sig i USA, Sverige, Xinjiang i Kina eller Bosnien. Den muslimska tron är här för att stanna.

De vill släcka ut Guds ljus med sina ord, men Gud skall låta Sitt ljus lysa med full styrka, hur förhatligt detta än måste vara för förnekarna av sanningen. (Koranen 61:8)

Om du vill fördjupa dig i denna del av historien då kan du ladda ner min distanskurs Allahs tjänare: afrikanska muslimer förslavade i Amerika. Kursen baserar sig på den historiska berättelsen om hur afrikanska muslimer togs som slavar till Amerika. Kursen tillägnas deras livsberättelser, kamp och offer.

I stället för att enbart inrikta oss på att gripa tjuvar och påföljande straff, kunde vi arbeta för att skapa en värld av större rättvisa, där ingen behöver gå hungrig eller frysa. En person som inte har någon trygghet i sin ekonomi är en person vars inre balans är vacklande. Stölder kommer ofta från extrema nödsituationer.

Detta var en insikt som Yoshida Kenkō (1283–1352), en japansk författare och buddhistisk munk, delar med Umar ibn al-Khattab, muslimernas andra kalif (ledare). I sitt verk Tsurezuregusa (Essäer om sysslolöshet), skriver Yoshida följande intressanta reflektion om brottslighet:

”Det kommer inte att finnas något slut på brottslighet medan världen inte styrs på ett bra sätt, och människor lider av kyla och svält. Det är grymt att låta människor lida och tvinga dem att bryta mot lagen, för att sedan behandla de stackars varelserna som brottslingar. När det gäller hur man ska förbättra människors liv, kan det inte råda någon tvekan om att det skulle gagna de som är underordnade om de i hög ställning upphörde med sina lyxiga och slösaktiga sätt och istället var vänliga och visade ömhet mot folket samt uppmuntrade att bruka jorden. Den verkliga brottslingen måste definieras som en man som begår brott även om han är lika väl matad och klädd som andra.” (s. 76 i boken “Three Japanese Buddhist Monks”)

Umar ibn al-Khattab insåg insiktsfullt att en standardiserad bestraffning inte kunde tillämpas under tider av påtaglig fattigdom.

Han sa:

“Tjuvens hand huggs inte av om han stjäl en bunt dadlar eller under en hungersnödsår.” (Muṣannaf Abd al-Razzāq 18371)

Ahmad ibn Hanbal, kommenterade Umar ibn al-Khattabs ord, på följande sätt:

“Nej, handen huggs inte av för stöld när det finns ett behov av det och människorna lider av svält och svårigheter.”

De politiker som envist förordar strängare och längre fängelsestraff har förbisett denna betydelsefulla insikt, en insikt som delas av Yoshida Kenkō, Umar ibn al-Khattab och Ahmad ibn Hanbal. Snarare än att lasta de redan svaga och straffa de mindre bemedlade är det av större vikt att sträva efter en värld som är präglad av rättvisa. En värld där resurserna fördelas med medkänsla.

Lyssna gärna på mitt samtal med Dharmavajra om likheterna och skillnaderna mellan buddhismen och islam på Koranpodden.

I Koranen framför Gud en välavvägd kritik mot människors alkoholkonsumtion. Även om det finns fördelar och nackdelar är det sistnämnda av betydligt större vikt. Av denna anledning förespråkas att människan bör avhålla sig helt från att dricka alkohol.

Det står skrivet i Koranen:

”De frågar dig om rusdrycker och spel om pengar. Säg: ’Det ligger svår synd i bådadera men [också] något som kan vara människan till nytta. Det onda de medför är dock större än den nytta de kan ge." (2:219)

Individer som uppriktigt har färdats längs den andliga vägen, oavsett den tradition de omfattar, delar enhälligt denna insikt.

Yoshida Kenkō (1283–1352) var en japansk författare och buddhistisk munk. I sitt verk “Tsurezuregusa” (Essäer om sysslolöshet), skriver han följande intressanta reflektion om vinet:

”Om man dricker på det här sättet, vad kan man säga om det gynnar oss i denna värld eller nästa? Men i denna värld leder det till alla möjliga fel och orsakar både sjukdom och förlust av rikedom. Vin har kallats ’den största av mediciner’, men i själva verket kommer all sjukdom från det. Det påstås att man glömmer sina sorger genom dryck, men enligt vad jag kan se kommer män i fyllan faktiskt gråta när de tänker på sitt tidigare olyckliga liv. Vad gäller nästa värld - efter att ha förlorat den visdom du föddes med, förvandlat all din goda karma till aska, byggt upp en förvaring av ondska och brutit alla buddhistiska föreskrifter, är du dömd till helvetet. Kom ihåg, Buddha lär att de som lyfter vinglaset antingen till sina egna läppar eller andras kommer att tillbringa femhundra livstider utan händer.” (s. 84 i boken “Three Japanese Buddhist Monks”)

Buddhas varnande uttalanden angående dem som konsumerar vin eller stödjer andras drickande påminner mig om profeten Muhammeds ﷺ visdomsord.

“Vin är förbannat från tio olika håll: Vinet i sig självt, den som pressar (druvorna osv.), den för vilken det pressas, den som säljer det, den som köper det, den som bär det, den för vilken det bärs, den som konsumerar dess pris, den som dricker det och den som häller det.” (Sunnan Ibn Majah 3380)

Lyssna gärna på mitt samtal med Dharmavajra om likheterna och skillnaderna mellan buddhismen och islam på Koranpodden.