På vägen hem hoppade jag på bussen och upptäckte en gul blyertspenna på det smutsiga golvet. Den var ett spöke från en tid då jag använde sådana. När ord kändes verkliga under min hand, när mina tankar ristades in på papper med en tyngd och en beständighet som skärmar aldrig kunde matcha.

Men jag hade övergivit pennan för det digitala, för uppkopplingens omedelbara tillfredsställelse och dess flyktighet.

I linje med min mors råd om att aldrig låta saker ligga på golvet, plockade jag upp den gula blyertspennan och frågade närmsta passagerare, som var upptagen med sin mobil, om pennan var hennes. “Nej, den är inte min.” Hon fortsatte scrolla.

Jag tog med mig pennan, satte mig längst bak i bussen och skrev sedan ned följande ord:

Jag förkastade dig som en bortglömd dröm.
Övergav dig.
Glömde bort dig.

Ersatte dig med den kalla skärmens förblänande ljus.
Gick vilse från vishetens enkelhet till tanklöshetens brus.
Fastän du är en gåva.

För att lära mig vad jag inte vet.
Min ånger är stor, en flod som mig dränker.
Ta mig tillbaka, till penna mot papper, där min själ kan sjunga.

Du, mäktigare än svärdet.
Genom Nåderikes gåva till mig.
En blyertspenna så stark.

Lyssna gärna på föreläsningen Imam ash-Shafi’i om kunskap på Koranpodden.